Dans ma rue.

En gång sa jag till A att det vore himla kul att spela skivor på någon klubb någon gång.

- Men gör det då! sa hon, som om det vore den enklaste sak i världen att göra.

- Men jag kan ju inte, sa jag. Jag har ju ingen aning om hur man gör.

- Hur svårt kan det vara? sa hon. Det är väl bara att trycka på play. 

Bara att trycka på play, tänkte jag irriterat, det är väl för fan bara inte att trycka på play. Men när jag tänkte efter så kunde det egentligen inte vara mycket svårare än så. Det var jag som hade gjort det svårt, för att det var enklare att avfärda någonting som omöjligt än att faktiskt försöka. Man kan klaga över att man känner sig oduglig, men sanningen är att odugligheten är en väldigt bekväm säng att ligga i. Utmaningen en obehaglig väckarklockas envisa ringande och det är så oändligt mycket lättare att bara ligga kvar. Snooza. Trassla in sig i negationer och odla sin egen otillräcklighet, när det egentligen är så enkelt som att trycka på play. Men istället bygger man ett Mount Everest av en liten kulle och ställer sig nedanför och kastar bekymrade blickar mot toppen. Istället för att bara klättra. Det som borde vara så enkelt, men som är så jävla svårt.

Jag skulle kunna odla mina drömmar, vattna dem och se dem växa. Men jag har fullt upp med att förfasa mig över mitt stökiga rum och mina ogjorda läxor, vad människor tycker om mig och min hemmasnickrade franska och om jag duger. Man bygger ett berg av skit istället för att fokusera på det viktiga som ligger gömt bakom alltihopa, för om man skulle upptäcka det viktiga så skulle det plötsligt krävas någonting av en. Det skulle krävas att man tar sig i kragen och börjar klättra. Det finns en gräns där drömmen slutar och förverkligandet tar vid, och det är hög tid att släpa sina skakiga små ben över den nu. Mina ben, pratar jag om, även om jag talar om dem i väldigt generella ordalag som om de vore vilka ben som helst. Men det är det inte. Det är obönhörligen mina ben som behöver börja röra på sig, oundvikligen jag som måste ta mina skakiga ben och nerver och börja klättra.

På huvudgatan i kvarteret där jag bor finns det ett kebabställe. Eller ja, det finns flera, men det är särskilt ett av dem jag tänker på nu. Under deras grill eller vad det nu är finns det ett slags uppsamlingskärl för allt fett som rinner av köttbitarna som hänger ovanför. När man går förbi den grillen och liksom visualiserar hur man häller det kärlets innehåll över någon random idiots huvud, då vet man att man har vaknat på fel sida. 

Inte för att jag någonsin vaknar på fel sida eller så. 

Men rent hypotetiskt skulle jag ha kunnat tänka den tanken idag.

Hösten har hunnit ikapp mig och lagt sig som ett lätt vemod vid fotändan av sängen. Som ett litet obehagligt djur jag måste lära mig att leva med. Dagarna blir kortare, regnigare och mörkare. Jag svär över mina borttappade ambitioner, papper och kärlekar. Hur kan man vara så otroligt dålig på franska, tänker jag ilsket när jag för hundrafemtionde gången förfärat en gammal dam genom att kalla henne för "du". Jag ligger sömnlös och funderar över det som kunde varit, allt det jag lämnade på perrongen och som aldrig kommer tillbaka. Det lite trötta konstaterandet att friheten brukade vara enklare. Roligare. Den brukade vara allt jag behövde, allt jag ville ha. Nu krävs det mer för att fylla hålet. Någonting saknas som förut inte behövdes. Det stör mig. Du stör mig. Fortfarande. 

Men så hör jag ljudet av saxofonerna på den lilla jazzklubben på hörnet, känner basen dunka i kroppen, känner benen gunga i takt med musiken. Dansar i tre timmar i sträck längst framme vid scenen; resten av publiken i en halvcirkel omkring oss och våra skratt som blandas med musiken. "Vous êtes VIVANT ce soir?" skriker sångaren och jag lever mer än någonsin när jag flera timmar senare går hem, genomblöt av svett och med hjärtat extatiskt bultande. Hur kan man vara så otroligt snygg, tänker jag när jag möter min spegelbilds blick i skyltfönstren jag passerar. Hur kan man vara så sjukt jävla bra. Och jag tittar på det där obehagliga djuret vid fotändan av sängen och jag tänker att det har sin charm ändå. Att det är vackert med alla sina fel och brister. Ungefär som jag.

Det är strejkmånad i Toulouse. Demonstrationstågen dundrar förbi nedanför skolan varje dag, banderollerna fladdrar i vinden och M tvingas göra avbrott i sina föreläsningar för att ingen hör vad hon säger. I början av veckan var det sophämtarna som välte containrar och papperskorgar och lät sopor regna som konfetti över gatorna. Idag är det lantbrukarna som har spärrat av alla stora gator med sina traktorer, som släpper ut djur på gatorna och kastar blod omkring sig. 

"Un petit sourire, mademoiselle!" skriker en av dessa overallklädda plakatbärare när jag kryssar mellan traktorerna för att komma till skolan. Jag älskar glöden i deras ögon, att de höjer sina knutna nävar i luften och vägrar nöja sig. Det finns så många människor som brinner här, som demonstrerar, reagerar, gapar och skriker. Polisbilarna kantar hela Rue de Metz. De har tagit med sig tolv kaffetermosar. Det kan bli en lång dag, en lång strejk, ett långvarigt kaos som inte låter sig tämjas. 

Jag står mitt bland de ännu icke bortstädade soporna, inklämd mellan två traktorer, till knäna i matrester  och med ett petit sourire på läpparna. Ett petit sourire för alla som brinner snarare än tveksamt glöder.

Över en natt kom hösten till Toulouse. Den kom inrusande utan att knacka, utan minsta förvarning kom den instormande med sitt kompakta mörker och sin kyla. Och där stod jag i sandaler och trodde att jag var safe. Men icke. Man är aldrig safe, hur långt hemifrån man än åker. Givetvis hände det som alltid händer när hösten kastar sig över en precis när man står sommarklädd och tror att allt är frid och fröjd; jag blev förkyld.

På grund av ovan nämnda köpte jag idag femton paket pappersnäsdukar när jag var och handlade. Nu undrar ni kanske vad jag ska med femton paket pappersnäsdukar till, och det undrar faktiskt jag också. Fenomenet "lite lagom snorig" verkar inte existera här. Antingen är man så snorig att man behöver femton paket näsdukar, eller så är man inte snorig alls. Och jag är snorig. Alltså fick jag vackert promenera hem med detta monster till näsduksförpackning under armen (den fick nämligen inte plats i väskan). 

Allt jag ville ha var några ynkliga näsdukar, och nu sitter man plötsligt här med snorpapper för ett helt år. Jag har oroat mig för att inte hinna köpa julklappar till alla i år, men nu är ju det problemet löst. Håll ut, mina förkylda små vänner. Snart kommer er räddande ängel med resväskan full av Kleenex.

Det är tisdag och jag bestämmer mig för att laga en seriös middag. Seriösa middagar är inte riktigt min kopp te. Det är inte det att jag är dålig på att laga mat egentligen, men eftersom jag är bäst i Sverige på att laga frukost brukar jag lösa hela matlagningsproblematiken genom att äta frukostmat större delen av dagen istället. Men idag är det tisdag och en dag för nya tag. Jag har storhandlat på min obskyra lågprisaffär LEADERPRICE och burit hem morötter, linser och abnorma mängder spenat. Nu står jag i köket med råvaror till knäna och en välvässad kniv i handen, taggad till max. En riktig kick-ass-middag är vad det kommer att bli, tänker jag när jag tänder den första tändstickan.

"Linser", säger någon då plötsligt bakom min rygg. 

Jag, som är i full färd med att tända gasspisen, håller på att elda upp halva håret i ren förskräckelse. Jag vänder mig om och ser att det är P, killen som flyttade in i rummet bredvid mitt igår. 

"Ja", säger jag, och försöker lite diskret sopa bort pastaskruvarna jag sprätt ut över hela diskbänken. "Jag är vegetarian, så jag äter mycket linser för proteinets skull"

"Vegetarian?", säger P. Och sedan börjar han skratta. Dubbelvikt med handen för magen och tårarna rinnande står han i dörröppningen och skakar av skratt i flera minuter. Jag försöker förklara att det inte är ett skämt, men P bara klappar mig på axeln och säger att jag är bra rolig. Sedan plockar han ut trehundra kilo kött ur kylen och börjar laga middag. 

Spanjorer alltså. Gotta love 'em.