Att trycka på play.

En gång sa jag till A att det vore himla kul att spela skivor på någon klubb någon gång.

- Men gör det då! sa hon, som om det vore den enklaste sak i världen att göra.

- Men jag kan ju inte, sa jag. Jag har ju ingen aning om hur man gör.

- Hur svårt kan det vara? sa hon. Det är väl bara att trycka på play. 

 

Bara att trycka på play, tänkte jag irriterat, det är väl för fan bara inte att trycka på play. Men när jag tänkte efter så kunde det egentligen inte vara mycket svårare än så. Det var jag som hade gjort det svårt, för att det var enklare att avfärda någonting som omöjligt än att faktiskt försöka. Man kan klaga över att man känner sig oduglig, men sanningen är att odugligheten är en väldigt bekväm säng att ligga i. Utmaningen en obehaglig väckarklockas envisa ringande och det är så oändligt mycket lättare att bara ligga kvar. Snooza. Trassla in sig i negationer och odla sin egen otillräcklighet, när det egentligen är så enkelt som att trycka på play. Men istället bygger man ett Mount Everest av en liten kulle och ställer sig nedanför och kastar bekymrade blickar mot toppen. Istället för att bara klättra. Det som borde vara så enkelt, men som är så jävla svårt.

 

Jag skulle kunna odla mina drömmar, vattna dem och se dem växa. Men jag har fullt upp med att förfasa mig över mitt stökiga rum och mina ogjorda läxor, vad människor tycker om mig och min hemmasnickrade franska och om jag duger. Man bygger ett berg av skit istället för att fokusera på det viktiga som ligger gömt bakom alltihopa, för om man skulle upptäcka det viktiga så skulle det plötsligt krävas någonting av en. Det skulle krävas att man tar sig i kragen och börjar klättra. Det finns en gräns där drömmen slutar och förverkligandet tar vid, och det är hög tid att släpa sina skakiga små ben över den nu. Mina ben, pratar jag om, även om jag talar om dem i väldigt generella ordalag som om de vore vilka ben som helst. Men det är det inte. Det är obönhörligen mina ben som behöver börja röra på sig, oundvikligen jag som måste ta mina skakiga ben och nerver och börja klättra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0