Dans ma rue.

Oktober har kommit, men Toulouse klamrar sig envist fast vid sin indiansommar. "Ce n'est pas normal!", säger S varnande och kastar misstänksamma blickar på solljuset som faller in över balkongen. Snart kommer regnet, säger hon, och jag köper ett paraply för att vara beredd. Men himlen förblir molnfri och solen stekhet. Vi tar tåget till stranden och rusar ut i sanden, hysteriskt skrattande som om vi aldrig sett en strand förut. Jag plaskar i turkosblått medelhavsvatten, somnar med näsan i en bok och vaknar med håret fullt av sand. När jag tar tunnelbanan hem från Gare Matabieau frågar en fransman mig om vägen, och jag kan förklara precis hur han ska gå. Hösten kryper närmare, men inte mörkret. Mig tar du inte, inte i år.