Dans ma rue.

Hösten har hunnit ikapp mig och lagt sig som ett lätt vemod vid fotändan av sängen. Som ett litet obehagligt djur jag måste lära mig att leva med. Dagarna blir kortare, regnigare och mörkare. Jag svär över mina borttappade ambitioner, papper och kärlekar. Hur kan man vara så otroligt dålig på franska, tänker jag ilsket när jag för hundrafemtionde gången förfärat en gammal dam genom att kalla henne för "du". Jag ligger sömnlös och funderar över det som kunde varit, allt det jag lämnade på perrongen och som aldrig kommer tillbaka. Det lite trötta konstaterandet att friheten brukade vara enklare. Roligare. Den brukade vara allt jag behövde, allt jag ville ha. Nu krävs det mer för att fylla hålet. Någonting saknas som förut inte behövdes. Det stör mig. Du stör mig. Fortfarande. 

Men så hör jag ljudet av saxofonerna på den lilla jazzklubben på hörnet, känner basen dunka i kroppen, känner benen gunga i takt med musiken. Dansar i tre timmar i sträck längst framme vid scenen; resten av publiken i en halvcirkel omkring oss och våra skratt som blandas med musiken. "Vous êtes VIVANT ce soir?" skriker sångaren och jag lever mer än någonsin när jag flera timmar senare går hem, genomblöt av svett och med hjärtat extatiskt bultande. Hur kan man vara så otroligt snygg, tänker jag när jag möter min spegelbilds blick i skyltfönstren jag passerar. Hur kan man vara så sjukt jävla bra. Och jag tittar på det där obehagliga djuret vid fotändan av sängen och jag tänker att det har sin charm ändå. Att det är vackert med alla sina fel och brister. Ungefär som jag.