Det brinner i Toulouse.
Det är strejkmånad i Toulouse. Demonstrationstågen dundrar förbi nedanför skolan varje dag, banderollerna fladdrar i vinden och M tvingas göra avbrott i sina föreläsningar för att ingen hör vad hon säger. I början av veckan var det sophämtarna som välte containrar och papperskorgar och lät sopor regna som konfetti över gatorna. Idag är det lantbrukarna som har spärrat av alla stora gator med sina traktorer, som släpper ut djur på gatorna och kastar blod omkring sig.
"Un petit sourire, mademoiselle!" skriker en av dessa overallklädda plakatbärare när jag kryssar mellan traktorerna för att komma till skolan. Jag älskar glöden i deras ögon, att de höjer sina knutna nävar i luften och vägrar nöja sig. Det finns så många människor som brinner här, som demonstrerar, reagerar, gapar och skriker. Polisbilarna kantar hela Rue de Metz. De har tagit med sig tolv kaffetermosar. Det kan bli en lång dag, en lång strejk, ett långvarigt kaos som inte låter sig tämjas.
Jag står mitt bland de ännu icke bortstädade soporna, inklämd mellan två traktorer, till knäna i matrester och med ett petit sourire på läpparna. Ett petit sourire för alla som brinner snarare än tveksamt glöder.
