Nasalt mucus.
Över en natt kom hösten till Toulouse. Den kom inrusande utan att knacka, utan minsta förvarning kom den instormande med sitt kompakta mörker och sin kyla. Och där stod jag i sandaler och trodde att jag var safe. Men icke. Man är aldrig safe, hur långt hemifrån man än åker. Givetvis hände det som alltid händer när hösten kastar sig över en precis när man står sommarklädd och tror att allt är frid och fröjd; jag blev förkyld.
På grund av ovan nämnda köpte jag idag femton paket pappersnäsdukar när jag var och handlade. Nu undrar ni kanske vad jag ska med femton paket pappersnäsdukar till, och det undrar faktiskt jag också. Fenomenet "lite lagom snorig" verkar inte existera här. Antingen är man så snorig att man behöver femton paket näsdukar, eller så är man inte snorig alls. Och jag är snorig. Alltså fick jag vackert promenera hem med detta monster till näsduksförpackning under armen (den fick nämligen inte plats i väskan).
Allt jag ville ha var några ynkliga näsdukar, och nu sitter man plötsligt här med snorpapper för ett helt år. Jag har oroat mig för att inte hinna köpa julklappar till alla i år, men nu är ju det problemet löst. Håll ut, mina förkylda små vänner. Snart kommer er räddande ängel med resväskan full av Kleenex.
Nina, min vän. Dina ord är som en molnfri natt på min stjärnfyllda himmel. Skriv på och krya på dig. Och nej, jag är inte heeelt nykter i skrivande stund men vem bryr sig. Många kramar från down under!
