Dans ma rue.

I fredags var jag på fest där sangria serverades. Jag föreslog att vi skulle värma upp den för att den då skulle smaka ungefär som glögg. Det är när sådant inträffar som man börjar känna att det är dags att åka tillbaka till Sverige igen. Åh, glögg. Det är väl ändå livet det.

Jag orkar verkligen inte skriva någonting vettigt för tillfället. Jag är så trött på att vara vettig och skriva gripande reseskildringar, kalka ur handfatet, sortera tvätt, äta ordentlig frukost, lära mig nya ord och inte glömma att teckna hemförsäkring. Man kan inte vara duktig jämt. Särskilt inte jag, och särskilt inte nu. Därför tar jag en paus från duktigheten och ägnar mig åt världsligare ting istället. Exempelvis vinprovningar.

Igår var jag nämligen på en sådan. En vinprovning, alltså. Om man hade lagt den sammanlagda mängden ost som jag åt under kvällens lopp hade det troligen blivit... en hel del. Det blev även en hel del vin, eftersom vi var sju personer som delade på fem flaskor. När man provsmakar ett vin ska man sörpla i sig det på ett väldigt högljutt sätt för att maximera smakupplevelsen, men det hela resulterade givetvis i att A började skratta (med munnen full av vin), vilket i sin tur resulterade i att jag började skratta, vilket i sin tur resulterade i en mindre krissituation då samtliga medverkande satt och asgarvade samtidigt som de kämpade för glatta livet med att inte spruta dyrt rödvin över hela ostbrickan. 

På det hela taget, en underbar afton.

Klockan är halv två och det sista tunnelbanetåget har redan rullat förbi under mina fötter. Jag står utanför baren och virar in mig i halsdukar och tjocktröjor för att inte frysa ihjäl under promenaden hem.

- Men vart bor du, envisas han. 

- I Minimes, säger jag. Det är en bit att gå.

- Men det är farligt! säger han. Häng med mig istället.

Och jag undrar vad som får honom att tro att knarkarna utanför tågstationen är så  mycket farligare än vad han är. Jag ser honom titta på min kropp som om den vore ett stycke kött hos slaktaren, hör honom fråga sin kompis vem av oss han helst vill ha, hör honom paxa mig som ett säte på biografen. 

Och visst blir jag rädd när jag går hem genom natten och en okänd skugga skymtar bakom min axel. Jag känner all min attityd rinna av mig som vatten och knyter mina nävar hårt i fickorna, men utan att minnas hur fan jag använder dem om den okända skulle kasta sig över mig. Killen framför mig är välklädd, han har en frisyr och ett jobb, men han ser på mig med en blick som äcklar mig mer än alla potentiella faror som kan lura i mörkret. 

Och jag säger nej tack och han envisas. Jag harklar jag upp en slemmig förkylningsloska som jag spottar på marken innan jag går. Folk säger att jag kunde vara trevligare. Boys will be boys, när allt kommer omkring. Men jag har varit trevlig i ett helt liv och jag orkar inte vända andra kinden till en enda gång till. Min lott här i livet är inte att ta emot den skit som kastas på mig, den är inte att vara hans lammkött att sätta tänderna i.

- försökt introducera begreppen "lammkött" och "fika" i min bekantskapskrets, men utan att lyckas. Tyvärr, eftersom det är två begrepp jag använder väldigt ofta. Av förklarliga skäl.

- sett This is it. När vi kom in i biosalongen skulle S skämta till det och sa att hon hade hört att den var dubbad till franska. Jag kände seriöst hur blodådrorna korkades igen och ett slaganfall var nära vid blotta tanken på att höra typ Gerard Depardieu sjunga en översatt version av Smooth Criminal. Lyckligtvis var det falskt alarm.

- sett Chansons d'amour istället för att plugga inför grammatiktestet. Det är lite så jag jobbar.

- blivit uppflyttad till en högre språknivå i skolan! Blev först väldigt glad och sedan väldigt panikslagen, med tanke på att jag fortfarande har enorma problem med olika tempus.

- undrat vad det där med tempus ska vara bra för egentligen.

- besökt Toulouses naturhistoriska museum och blivit uppspelt som ett barn på julafton över alla gamla dinosaurieskelett och självlysande modeller av solsystemet. Som den renodlade samhällsvetare jag är har naturvetenskap alltid varit något av ett mysterium för mig, men det faktum att jag inte förstår särskilt mycket av det gör mig bara ännu mer fascinerad.  Tillbringade två timmar på museet och hade lätt kunnat stanna i två timmar till om jag inte varit nära på att kollapsa av hunger. 

- firat Ms sista kväll med att äta trerätters på restaurang och vara flamsigast i lokalen. 

- plockat ur diskmaskinen hundrafemtio gånger. Jag borde få något form av pris för det enorma husliga ansvar jag tar. Borde inte få något form av pris för att jag "lånat" mjölk av familjen R tre dagar i rad för att jag varit för lat för att pallra mig till affären.

En gång sa jag till A att det vore himla kul att spela skivor på någon klubb någon gång.

- Men gör det då! sa hon, som om det vore den enklaste sak i världen att göra.

- Men jag kan ju inte, sa jag. Jag har ju ingen aning om hur man gör.

- Hur svårt kan det vara? sa hon. Det är väl bara att trycka på play. 

Bara att trycka på play, tänkte jag irriterat, det är väl för fan bara inte att trycka på play. Men när jag tänkte efter så kunde det egentligen inte vara mycket svårare än så. Det var jag som hade gjort det svårt, för att det var enklare att avfärda någonting som omöjligt än att faktiskt försöka. Man kan klaga över att man känner sig oduglig, men sanningen är att odugligheten är en väldigt bekväm säng att ligga i. Utmaningen en obehaglig väckarklockas envisa ringande och det är så oändligt mycket lättare att bara ligga kvar. Snooza. Trassla in sig i negationer och odla sin egen otillräcklighet, när det egentligen är så enkelt som att trycka på play. Men istället bygger man ett Mount Everest av en liten kulle och ställer sig nedanför och kastar bekymrade blickar mot toppen. Istället för att bara klättra. Det som borde vara så enkelt, men som är så jävla svårt.

Jag skulle kunna odla mina drömmar, vattna dem och se dem växa. Men jag har fullt upp med att förfasa mig över mitt stökiga rum och mina ogjorda läxor, vad människor tycker om mig och min hemmasnickrade franska och om jag duger. Man bygger ett berg av skit istället för att fokusera på det viktiga som ligger gömt bakom alltihopa, för om man skulle upptäcka det viktiga så skulle det plötsligt krävas någonting av en. Det skulle krävas att man tar sig i kragen och börjar klättra. Det finns en gräns där drömmen slutar och förverkligandet tar vid, och det är hög tid att släpa sina skakiga små ben över den nu. Mina ben, pratar jag om, även om jag talar om dem i väldigt generella ordalag som om de vore vilka ben som helst. Men det är det inte. Det är obönhörligen mina ben som behöver börja röra på sig, oundvikligen jag som måste ta mina skakiga ben och nerver och börja klättra.