Vända kinder är det enda som jag gjort.
Klockan är halv två och det sista tunnelbanetåget har redan rullat förbi under mina fötter. Jag står utanför baren och virar in mig i halsdukar och tjocktröjor för att inte frysa ihjäl under promenaden hem.
- Men vart bor du, envisas han.
- I Minimes, säger jag. Det är en bit att gå.
- Men det är farligt! säger han. Häng med mig istället.
Och jag undrar vad som får honom att tro att knarkarna utanför tågstationen är så mycket farligare än vad han är. Jag ser honom titta på min kropp som om den vore ett stycke kött hos slaktaren, hör honom fråga sin kompis vem av oss han helst vill ha, hör honom paxa mig som ett säte på biografen.
Och visst blir jag rädd när jag går hem genom natten och en okänd skugga skymtar bakom min axel. Jag känner all min attityd rinna av mig som vatten och knyter mina nävar hårt i fickorna, men utan att minnas hur fan jag använder dem om den okända skulle kasta sig över mig. Killen framför mig är välklädd, han har en frisyr och ett jobb, men han ser på mig med en blick som äcklar mig mer än alla potentiella faror som kan lura i mörkret.
Och jag säger nej tack och han envisas. Jag harklar jag upp en slemmig förkylningsloska som jag spottar på marken innan jag går. Folk säger att jag kunde vara trevligare. Boys will be boys, när allt kommer omkring. Men jag har varit trevlig i ett helt liv och jag orkar inte vända andra kinden till en enda gång till. Min lott här i livet är inte att ta emot den skit som kastas på mig, den är inte att vara hans lammkött att sätta tänderna i.
