Dans ma rue.

Gissa vem som satt på första raden i salongen? 

Jodå, alldeles riktigt. Det gjorde yours truely, som stolt proklamerat att hon aldrig någonsin tänkt ta i en Twilight-bok med tång. På första raden. På premiären. Där satt jag och åt upp mina ord. Inte för att filmen tog mig med storm direkt, men jag var ändå där. Det ska inte förnekas. 

   

Och slutet, gott folk, SLUTET! Det var verkligen det töntigaste jag sett i hela mitt liv. Inte ens de inbitna vampyrfans som satt bredvid mig kunde låta bli att dra på smilbanden, och undertecknad höll formligen på att pissa på sig av skratt. Det hade redan byggts upp en ganska töntig stämning och slutklämmen var liksom droppen som fick bägaren att rinna över. Hela förhållandet mellan Bella och Edward alltså.. man vet ju inte vart man ska börja beklaga sig ens en gång. Jag vet inte vilket som är värst; deras bajsnödiga "romantiska" dialog, att de alltid verkar helt spända och seriösa och typ aldrig skrattar eller Edwards sjuka behov av att beskydda Bella, vars enda funktion verkar vara att bli räddad av diverse starka män. Man bah *zzz*. Prinsessan som räddas av riddaren kändes kanske som en fräsch och nyskapande idé när vi bodde i grottor, men hej och välkommen till 2000-talet, Stephanie Meyer! Dra ditt strå till stacken, liksom. Gah.