216,8.
I mitt rum står det nu en resväska. Som en stor, olycksbådande rovfågel står den där. Väntande. Jag går omvägar omkring den, kastar nervösa blickar på den som om den närsomhelst skulle kunna kasta sig över mig och begrava sina huggtänder i min nacke. Ändå är det jag som har släpat ner den från vinden och ställt den där den nu står. Ingen annan än jag tvingar mig att packa den. Där kan den ju inte bara stå, tänker jag hela tiden, jag måste ju börja packa någon gång. Men jag vågar liksom inte riktigt sträcka ut handen och röra vid den.
Om tio dagar flyttar jag till Toulouse. Toulouse ligger exakt 216, 8 mil härifrån. I mars, då livet bestod av arbetslöshet och meningslöshet på alla möjliga olika plan, kändes det som världens bästa idé att flytta 216,8 mil härifrån. Nu känns det ungefär som världens sämsta. Men faktum kvarstår; om man ska åka 216,8 mil bort och dessutom stanna där i tre månaders tid så behöver man en resväska. Så enkelt är det.
Jag har ingenting emot resväskor i sig. Det är bara det att allt blir så verkligt när man packar. Man inser att den där drömmen som tidigare bara funnits i ens huvud plötsligt ligger framför ens fötter och slingrar sig förnöjt som en orm i solskenet. Och då blir man rädd istället. Undrar hur man ska klara av att tämja det där monstret.
Utifrån ser det dock alltid ut som om man vet precis vad man håller på med; man skriver packningslistor, man lägger sina toalettartiklar i platspåsar, man rullar sina kläder för att de ska ta mindre plats. Man har viktiga papper i plastfickor. Men inombords känner man sig såhär:
Och det är där ni har mig nu.
Det är bara att hoppas på att de gillar freaks i Toulouse.
