Tvättmaskinen - en skräckhistoria med lyckligt slut.
I måndag skulle jag tvätta. Det gick, milt uttryckt, mindre bra. Efter att ha väntat i två timmar på att tvättmaskinen skulle sluta snurra, tvingades jag inse att något var fel.
"Den är nog sönder", sa S.
"Är.. är.. är den sönder?" stammade jag förskräckt, och såg framför mig hur jag skulle behöva köpa en ny tvättmaskin till familjen R. Det som oroade mig mest var inte hur dyrt det skulle bli, utan hur jag skulle kunna genomföra köpet på franska.
"Oroa dig inte, det händer ofta", sa hon. "Det här fixar vi".
Men det gjorde vi inte. Tvättmaskinen förblev ohjälpligt trasig och luckan envist låst. Inuti låg större delen av de kläder jag tagit med mig till Toulouse, eftersom jag i vanlig ordning väntat till sista sekunden med att tvätta. Med panik i blicken sneglade jag ner på mina fötter och på mitt sista par lindrigt rena sockor.
De senaste dagarna har, av naturliga skäl, tillbringats i allmänt sunkiga kläder, i väntan på att reparatören ska komma och plocka isär tvättmaskinen. Igår kväll öppnades äntligen tvättmaskinsluckan, och aldrig har jag blivit så löjligt glad över att få hänga upp mina genomdränkta kläder på tork.
- Jag ska torkar dem i solen på trädgården! sa jag lyckligt till S, som nickade förstående trots att jag mer eller mindre bröt verben på mitten istället för att böja dem.
