Fönsterslagsmål och framsteg.
Det har regnat hela helgen och jag har lärt mig ett nytt ord; déluge, som betyder skyfall. Jag har fortfarande inte lyckats med konststycket att stänga vädringsfönstret i mitt rum, efter att ha försökt med våld ungefär sjuttio gånger. Varje gång jag är arg eller ledsen över någonting ger jag mig fan på att försöka stänga vädringsfönstret, för då vet jag att jag får utlopp för mina aggressioner. Jag står där och sliter och skakar och rycker i handtaget ett tag, och sedan känns allt lite bättre. Jag skulle rent teoretiskt sätt kunna fråga mina hyresvärdar hur man gör, men jag drar mig lite för det. Jag trivs med att ha någonting att bråka med, någonting som inte går att rubba med våld.
När jag kom till skolan och var förbannad över någonting i gymnasiet brukade D hålla upp sina händer framför mig, och sedan fick jag slå så många knytnävsslag jag behövde slå för att känna mig bättre. Jag undrar hur gammal jag ska bli innan jag slutar bli så arg över saker och ting att jag måste gapa, slåss eller gå därifrån. När jag ska lära mig att samtala stillsamt och vinna folks respekt genom genomtänkta svar. Här är jag lyckligtvis för språkligt inkompetent för att argumentera över någonting, så jag slåss mot mitt vädringsfönster i brist på andra motståndare.
Livet i Toulouse innebär dock inte bara slagsmål mot mig själv och mina fönster, vad det än kan verka som. Helgen har varit fylld av picknickar och rödvin vid La Garonne, museibesök och crêpes, tecknad film på franska och guidade visningar som jag faktiskt förstått. Den sällsynta känslan av triumf när jag faktiskt lyckas göra mig förstådd har infunnit sig emellanåt, och den har nästan fått mig att glömma alla språkliga katastrofer som inträffat under den gångna veckan. Jag må vara en vandrande cirkus emellanåt, men ibland är jag bara så jävla bra.
