Dans ma rue.

I förrgår vaknade jag med blodiga fötter, efter att ha tillbringat halva natten med att dansa och andra halvan med att promenera hem till Barrière de Paris. Tunnelbanetågen i Toulouse slutar gå löjligt tidigt även på helgerna, vilket för min del innebär att jag vackert får promenera i de 45 minuter det tar att ta sig hem från stan. Iklädd klackskor var det inte direkt någon njutning, om vi säger så. 

Resten av helgen har jag tillbringat i den lilla byn Revel, där min klasskamrats föräldrar driver ett hotell. Hela vistelsen påminde om när jag och C var i Stockholm för ett par år sedan, och av någon underlig anledning tillbringade hela nyårsaftonen tillsammans med Stureplansfolk. Alla hade dyra kläder, drack Moët och hade pool och marmorbänkar som man inte fick skära lime på (jag vet, för jag försökte).

Jag kände mig inte fullt lika malplacerad i Cs föräldrars restaurang, men nästan. "Gåslevern är väldigt god", sa C, medan servitören sopade bort brödsmulor från bordet med en liten borste. Och så här är det; jag är van vid att vara pank och att laga linssoppa tillsammans med mina likaledes panka vänner. Jag är van vid att var och en betalar för sig. Att bli bjuden på trerätters i en restaurang där någon sopar bort ens brödsmulor med en liten borste - now honey that's quite a different subject. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela, där jag satt med gaffeln i fel hand och försökte att inte spilla.

Men det har varit fint att få sova i hotellsäng och äta pannkaksfrukost, ligga på gräset vid sjön och doppa fötterna i vattnet, se på Beverly Hills i dubbad version och läsa sagor för Q. Q var två år gammal och pratade ungefär lika bra franska som jag gjorde. Det är inte varje dag man träffar en fransman som gör det, och som dessutom äger så många fantastiska böcker! Det var med en tvåårings fascination jag läste berättelsen om kaninen som inte ville gå och lägga sig, barnsligt stolt över att förstå vartenda ord. Q var mindre road. Han tyckte att det var roligare att ge mig hjärtflimmer genom att kasta mina glasögon i golvet. Alla har vi olika intressen.

I måndag skulle jag tvätta. Det gick, milt uttryckt, mindre bra. Efter att ha väntat i två timmar på att tvättmaskinen skulle sluta snurra, tvingades jag inse att något var fel.

"Den är nog sönder", sa S. 

"Är.. är.. är den sönder?" stammade jag förskräckt, och såg framför mig hur jag skulle behöva köpa en ny tvättmaskin till familjen R. Det som oroade mig mest var inte hur dyrt det skulle bli, utan hur jag skulle kunna genomföra köpet på franska. 

"Oroa dig inte, det händer ofta", sa hon. "Det här fixar vi".

Men det gjorde vi inte. Tvättmaskinen förblev ohjälpligt trasig och luckan envist låst. Inuti låg större delen av de kläder jag tagit med mig till Toulouse, eftersom jag i vanlig ordning väntat till sista sekunden med att tvätta. Med panik i blicken sneglade jag ner på mina fötter och på mitt sista par lindrigt rena sockor. 

De senaste dagarna har, av naturliga skäl,  tillbringats i allmänt sunkiga kläder, i väntan på att reparatören ska komma och plocka isär tvättmaskinen. Igår kväll öppnades äntligen tvättmaskinsluckan, och aldrig har jag blivit så löjligt glad över att få hänga upp mina genomdränkta kläder på tork. 

- Jag ska torkar dem i solen på trädgården! sa jag lyckligt till S, som nickade förstående trots att jag mer eller mindre bröt verben på mitten istället för att böja dem.

Det har regnat hela helgen och jag har lärt mig ett nytt ord; déluge, som betyder skyfall. Jag har fortfarande inte lyckats med konststycket att stänga vädringsfönstret i mitt rum, efter att ha försökt med våld ungefär sjuttio gånger. Varje gång jag är arg eller ledsen över någonting ger jag mig fan på att försöka stänga vädringsfönstret, för då vet jag att jag får utlopp för mina aggressioner. Jag står där och sliter och skakar och rycker i handtaget ett tag, och sedan känns allt lite bättre. Jag skulle rent teoretiskt sätt kunna fråga mina hyresvärdar hur man gör, men jag drar mig lite för det. Jag trivs med att ha någonting att bråka med, någonting som inte går att rubba med våld.

När jag kom till skolan och var förbannad över någonting i gymnasiet brukade D hålla upp sina händer framför mig, och sedan fick jag slå så många knytnävsslag jag behövde slå för att känna mig bättre. Jag undrar hur gammal jag ska bli innan jag slutar bli så arg över saker och ting att jag måste gapa, slåss eller gå därifrån. När jag ska lära mig att samtala stillsamt och vinna folks respekt genom genomtänkta svar. Här är jag lyckligtvis för språkligt inkompetent för att argumentera över någonting, så jag slåss mot mitt vädringsfönster i brist på andra motståndare.

Livet i Toulouse innebär dock inte bara slagsmål mot mig själv och mina fönster, vad det än kan verka som. Helgen har varit fylld av picknickar och rödvin vid La Garonne, museibesök och crêpes, tecknad film på franska och guidade visningar som jag faktiskt förstått. Den sällsynta känslan av triumf när jag faktiskt lyckas göra mig förstådd har infunnit sig emellanåt, och den har nästan fått mig att glömma alla språkliga katastrofer som inträffat under den gångna veckan. Jag må vara en vandrande cirkus emellanåt, men ibland är jag bara så jävla bra. 

Jag har vant mig vid att vara den som inte kan, den som i total förvirring står bland bananerna på Casino och säger "pouvez-vous m'aidez s'il-vous plait?" och för det mesta får hjälp med bananerna, men inte med så mycket annat. Jag har vant mig vid att missa tunnelbanetåg och misslyckas med cartes pastelles, att rusa in mitt i en föreläsning och stamma excusez-moi. Jag har vant mig vid att säga excusez-moi, vid att ursäkta mig. Jag har mycket att ursäkta mig för här. Kanske har jag alltid det, men jag brukar bemöta all kritik med fuck you-fingrar och motargument. Här kan jag inte argumentera för någonting, och kanske är det lika bra. Jag har alltid varit rädd för att misslyckas med saker och ting och nu tvingas jag göra det varje dag, hela tiden. Jag tror att det är bra för mig att ramla och skrapa mina knän och lära mig att det egentligen inte är så farligt. Att man reser på sig igen, lite omskakad och blödande men ändå hel.

Det är mycket som känns nu. Jag är alldeles ensam här. Tout seul, med mina bristande språkkunskaper och tålamod och matkassar. På ett sätt är det skönt. Att känna att jag klarar av det, för hur mycket jag än fuckar upp så överlever jag alltid dagen. Jag är så jävla stolt över mig själv, denna nervösa lilla människa som är jag, som trots allt klarar av det här vansinnesprojektet jag gett mig in på. På ett annat sätt känns det väldigt oskönt. Jag saknar alla hemma, saknar händer att hålla, människor att krama. Folk som förstår vad jag säger. Jag saknar att prata med någon utan ett lexikon i högsta hugg, saknar att vara en människa och inte en vandrande cirkus. Saknar Göteborg som jag behärskar, där jag är queen of fucking everything, där inga kringelkrokar hindrar mig från att nå mina mål. Toulouse är fortfarande ett mysterium att lösa. Jag har inte hunnit vända på några av tegelstenarna i la ville rose ännu. Det är lite spännande. En hel stad att upptäcka, att lära känna och kanske också älska.

I mitt rum står det nu en resväska. Som en stor, olycksbådande rovfågel står den där. Väntande. Jag går omvägar omkring den, kastar nervösa blickar på den som om den närsomhelst skulle kunna kasta sig över mig och begrava sina huggtänder i min nacke. Ändå är det jag som har släpat ner den från vinden och ställt den där den nu står. Ingen annan än jag tvingar mig att packa den. Där kan den ju inte bara stå, tänker jag hela tiden, jag måste ju börja packa någon gång. Men jag vågar liksom inte riktigt sträcka ut handen och röra vid den.

Om tio dagar flyttar jag till Toulouse. Toulouse ligger exakt 216, 8 mil härifrån. I mars, då livet bestod av arbetslöshet och meningslöshet på alla möjliga olika plan, kändes det som världens bästa idé att flytta 216,8 mil härifrån. Nu känns det ungefär som världens sämsta. Men faktum kvarstår; om man ska åka 216,8 mil bort och dessutom stanna där i tre månaders tid så behöver man en resväska. Så enkelt är det. 

Jag har ingenting emot resväskor i sig. Det är bara det att allt blir så verkligt när man packar. Man inser att den där drömmen som tidigare bara funnits i ens huvud plötsligt ligger framför ens fötter och slingrar sig förnöjt som en orm i solskenet. Och då blir man rädd istället. Undrar hur man ska klara av att tämja det där monstret. 

Utifrån ser det dock alltid ut som om man vet precis vad man håller på med; man skriver packningslistor, man lägger sina toalettartiklar i platspåsar, man rullar sina kläder för att de ska ta mindre plats. Man har viktiga papper i plastfickor. Men inombords känner man sig såhär: